kalla fötter.

Jag har fått kalla fötter. Som alla andra som ska börja plugga antar jag. Tankarna flyger. Inbillar jag mig bara att det ska bli roligt med miljöfysik?! Man kan inte tycka om alla kurser såklart, men vore det inte roligare med färglära eller fri gestaltning? Får hela tiden påminna mig om att jag ändå tillhör den ringa skara som faktiskt har nära på oändliga valmöjligheter och kan ändra sig. Inget är skrivet i sten, tack och lov. Ändrar man sig så gör man, och det är ingen ko på isen. Eller häst på taket. Eller katt i stövlar... Eller nåt. Ja, kort sagt, jag är virrig.

Försöker tänka att jag måste satsa mycket av fritiden på att nära min kreativitet. Har planerat in keramik som en början. Spanat in en lockande Panduro-butik precis runt hörnet. Blir inköp av lera och sedan fri gestaltning. 15 hp. Pantzarsfakulteten. Studietakt: 100%.


Kärlek.


stress.

Jobbar 10 timmar idag i butiken utan rast. Bävade inför det men det var ta mig tusan den roligaste arbetsdagen på länge. Två stora leveranser gjorde att jag inte var stilla i en minut på hela dagen. Fick flytta och inreda halva butiken, helt själv. Sjukt kul.

Men nu är kroppen dödstrött. Flyttpackar dessutom.

Hårddisken gick inte att rädda. Ingenting alls. Jag blev väldigt ledsen i ögat. Idag hittade jag dock nåt gammalt minneskort med iaf lite gamla bilder på. Det kändes lite skönt i alla fall. För övrigt så är nästan 10 år av bilder borta för Mia. Väääääääääääldigt tråkigt.


Puss nu ska jag gå promenad.

Poesi.

Utlevande spyflugor surrar tomt i den fruktiga luften. Så slår de sig bedövade mot klara fönsterrutor och dör, trögt förbryllade i solen.

Är det inte vackert?! Fastnade för frasen i ett Vagabond-magasin. Poetiskt. Vasst. Verkligt. Ur Arundhati Roy's succéroman De Små Tingens Gud. Nu läser jag hela boken och häpnas på varje sida. Tack för lånet, Ida!!


trött.

Egentligen tror jag mitt hjärta slår något som kan liknas vid panikslag just nu. Deep within på något sätt är jag sjukt stressad. Kroppen är långt ifrån tillfreds, en känsla jag knappt kan erinra mig att jag någonsin känt.

Flytt känns underbart. Jag tar emot med öppna armar. Även om jag kommer känna mig miniliten i början. Men det gör alla.

Jag har ingen koll på läget just nu, det är nog det som gör mig så uppstressad. Jag hatar att inte ha koll.

Spelar mycket Michael och packar lite smått med ena fingret sådär på en höft vid sidan av.

Kram.


RSS 2.0