Lilla Sara.
En vecka har gått...
Med höstens mörka intåg valde du den svåraste vägen. Vägen dit vi inte kan nå dig längre.
Tiden går vidare, men ditt minne finns kvar. Hela tiden.
Leendet. Glädjen. Kvickheten. Intellektet. Klokheten. Lugnet.
Jag kommer alltid minnas dig som leende.
Jag saknar dig, Sara...
Alla frågor. Alla smärtande svar.
All ilska och uppgivenhet är nu förgäves. För sent.
De som vägrat dig den hjälp ni bett om så länge kommer tillslut
att få sin beskärda del av rättvisa. Det vet jag i min själ.
Just nu är den enda trösten att du sluppit undan lidandet. Att du fått frid.
Alla minnen vi delat och alla år av lycka och roligt, är vad vi måste tänka på nu.
Vi som är kvar.
Kommentarer
Trackback
