Proportioner och trafikdramatik.
Roligt att köra Göteborg t/r sådär i mörkret efter en lång krånglig dag på jobbet, men det var ju bara att tugga i sig. Precis satt mig i bilen då min förutseende kära mor ringde och sa att det varit en olycka på motorvägen, all trafik mot Gbg var avstängd vid Annelundsmotet. Jippi. Jo men så bra.
Jag valde därför en annan väg, och lyckades hamna bakom en polisbil med fullt blinkande blåljus. Till min skräckblandade förtjusning var det biljakt på gång! Patrullbilen flashade med helljusen och försökte få framförvarande bil att stanna, något som denne tyckte var en ovanligt dålig idé. Polisen försökte köra om och hötte med näven ut genom rutan (Mia föreställde sig "You pull over NOW, mister, do you here me?!") Men icke. Blåljusen försökte då preja den andre av vägen! Here we go! Tråkigt nog fick jag aldrig se upplösningen, då jag svängde av åt andra hållet.
Konstkursen var mycket intressant. Herr Lärare var en bisarr man - en stor skäggig björn med kostym och utländsk brytning, men med ett totalt tafatt uttryck. Leende som ett litet barn höll han ett imponerande föredrag om gestaltning, visuellt språk och vad konst är. Jag var tagen, vilken oerhört verbal människa! Kvällen gick fort och vi övade på att avbilda proportioner och djup genom nyanser. (Jag kommer att lägga upp alla kreationer här varje vecka, så kan ni iaktta min progress).
Trafikdramatiken fortsatte på hemvägen. Dimman gav en sikt på kanske 50 - 100 m och i 120 knyck på motorvägen blir man lite skakig. Hade dessutom ingen bensin och när lampan lyst oroväckande länge började det kännas i magen. Kul att få besinstopp där. Just då. Som tur var klarade jag mig till Viared och kunde reda ut problemet och tog mig hela vägen hem.
--------------------------------------------
Visst är det underbart att åka bil själv?! Antingen tystnaden. Det dova, sövande surret från däcken mot asfalten och ohindrad plats för privata tankar. Eller så motsatsen, absolut kaos. Brutal volym. Tonerna som skär in i kroppen från alla håll, på gräsen till obehag. Ofrånkomlig psykisk närvaro. Perfekt en kväll som denna.
Hittade en fantastisk låt på min nya Mando Diao skiva, "One Blood". Inte fullt så KKK som det låter, tro mig, utan en sådär på gränsen till acceptabel melodi. Maffig och våldsam. Högljudd och militärisk. Som när man hör en klassisk strof man faktiskt kan relatera till. Lite tabu och på gränsen till konstigt att uppskatta, men ibland måste man ändå förvånat erkänna för sig själv att man tycker om det.
Mia
