lucyintheskies

Hmm.. Jag har börjat fundera igen... De senaste dagarna med Earth Hour och andra diskussioner runt omkring har åter igen fått mig att inse att den allmänna uppfattningen om natur- och miljöintresserade personer är att de är dumma i huvudet. Det är precis vad jag lärt mig genom åren iofs, men sedan 2007 har väl hoppet vuxit sig starkare iom hela mediastormen på ämnet och all uppmärksamhet frågorna har fått. Men det verkar alltså fortfarande som att åsikter som värnar om omvärlden och naturen är TOTALT tabu. Ingen tar en på allvar eller bryr sig egentligen om vad man försöker säga. Förutom andra med liknande åsikt såklart. Men som någon sa för ett tag sen, varför predika för de redan frälsta?!

Varför jag tycker att folk inte bryr sig? Jo, därför att såfort man tar upp ämnet får man glirningar och undanflackande blickar, röster som helst byter ämne och sneda leenden som inte ens försöker dölja hur löjlig de tycker jag är. Och rent ut sagt är jag jävligt trött på det. Utgången blir att man inte orkar argumentera i motlut och känna sig ideligen hånad, och då kan man självklart inte heller göra någon skillnad. Inte övertyga någon.

Jag ska inte tjata. Det jag känner är bara att ska jag verkligen plugga kanske 5 år inom ett område där jag ideligen kommer att bli motarbetad och får kämpa för vad jag står för?! Jag vore ju verkligen inte den första iofs, men orkar jag det?! Kanske det är bättre att satsa på Globala Studier som är bredare...

Jag är så känslig va. Klarar inte av inskränkta, tjurskalliga åsikter som håller benhårt fast vid det som låter bäst och som gynnar dom.

Jaja. Nog med pladder. Nu ska jag till skolan.

Puss

Bett om besked i två månader om jag kan vara kvar på jobbet. Har gjort klart att jag måste få veta, att jag måste ha en inkomst för att klara hyran, plugg etc. Att om jag inte kan vara kvar måste jag börja söka något annat.

Det hade räckt att säga till mig att "vi håller på och omstrukturerar, det är inte alls säkert att du kan vara kvar, så att du är beredd på det". Det kunde de sagt för en månad sen och gett mig en schysst chans att söka annat. Men icke.

Känner mig jävligt dåligt behandlad och som en fullständig nobody. Jag fixar ett nytt jobb, det är inte det, men att människor i chefsposition inte kan säga som det är till sina anställda gör mig rosenrasande. Att hoppas att jag ska få reda på det av någon annan så att jag bara slutar att dyka upp. Så de slipper säga det till mig. Nej jävlar vad dåligt skött.

MEN MEN!

Jag ska på "intervju" redan på måndag, så där hoppas jag på nytt jobb. Annars finns det alltid saker som behövs göras.

Nä jag är inte bitter. Förlåt om jag förpestar fredagen. Detta kommer snart gå över och vändas till att göra mig starkare, det vet jag. Tack för allt stöd iaf, Lotta, Sara, Ida, Andreas, mamma hela bunten. I love you all.

Det LÖÖÖÖÖÖSER sig.

Skål och grattis. Nu ska jag och Sophie och träna. Sen är det en rejäl bastu och en rejäl flaska vin som väntar.

• Arkitekt
• AD / Grafisk Design
• Biolog
• Formgivare / design
• Ekologi /naturvård
• Fotograf
• Inredningsarkitekt
• Kommunikation
• Juridik
• Lantbruk
• Miljövetare
• Möbelsnickare

Nåt av ovanstående vill jag studera. Eller lite av varje :)

Dina rädslor är det enda som står mellan dig och det du önskar

Har du några stora mål, önskningar eller drömmar? Har du gjort något för att komma närmare dem på senaste tiden? Om inte så beror det egentligen bara på en sak: Rädsla. Även om vi själva rationaliserar det med att säga att vi inte haft tid, det saknas resurser eller att det inte är rätt tillfälle så är det som egentligen stoppar oss att vi är rädda. Oftast inte för det vi tror att vi är rädda för, utan snarast det vi tror ska hända, vad vi tror vi skulle förlora eller hur föreställer oss att det skulle få oss att må.

Utan rädsla behövs inte mod

Om du inte kan uthärda tanken på att du kan förlora, göra misstag, verka dum, bli kritiserad eller skrattad åt så kommer du aldrig ens komma nära att få reda på hur mycket du hade kunnat få ut av livet. Den riktiga passionen och lyckan ligger och väntar på dig där i ingenmansland där du inte riktigt vet om du kommer att lyckas...än. De som inte vågar ta steget ut i det okända, och verkar ha som sitt stora mål att klara sig oskadda till döden, får inte med sig de ovärdeliga lärdomar som behövs för att lyckas. Så önska dig inte ett riskfritt liv - för det existerar ändå inte.

Så ta den här veckan och fundera lite över vad du innerst inne drömmer om. Visa sedan mod och våga ta ett litet steg (eller stort kliv;-) för att komma närmare. Du kan inte träffa din drömpartner om du inte vågar säga hej. Du kan inte nå dina hälsomål om du inte vågar säga "nej tack" när du blir erbjuden mat som du vet inte är bra för dig. Du kan inte vinna guldmedaljer utan att våga ta i tills musklerna skriker av utmattning. Och du kan inte bli ekonomiskt oberoende utan att "gå miste om" några av de saker som andra väljer att göra nu istället för att investera.

Du kommer att misslyckas, göra bort dig, människor kommer att döma dig utan att känna dig och det kommer tillfälligt att göra ont. Men inte ens nära så ont som det i långa loppet kommer att göra att skjuta på dina innersta drömmar eller att göra halvdana försök istället för att engagera hela din själ. Se dina egna inre filmer där du är hjälten eller hjältinnan. Ta ett snack med dig själv som skulle inspirera vem som helst som kunde avlyssna dina tankar. Inspirera dig själv till stordåd och andra kommer att följa dig. Gör ditt liv till ett mästerverk.

Usch då, börjar nog bli sjuk. Ont i nacke och öron och känner mig liksom glansig i största allmänhet.

En precis aptråkig dag i skolan, med matte D hela dagen. Sa jag förresten att jag hälsade på Reinfeldt i förra veckan? Han var på högskolan och käkade lunch med sina vakter och kostymnissar. Han log och hälsade så käckt. Lång kille.

Åter till nuet. Blev fruktansvärt medveten om att Hesa Fredrik bor just runt hörnet när jag gick hem idag. Hoppade tre meter upp i luften av Borås krigslarm. Man kan ju få hjärtslag för mindre liksom.

Nu ska jag nog vila mig lite och begrunda mitt liv.. Puss allihop.

Hemma igen! Ytterligare en underbar helg i Mora till ända. Måste säga att jag verkligen gillar att vara där uppe i kylan och all den vackra snön. Stämningen var toppen, folket var underbara, många nya vänner och starkare vänskapsband har tillkommit. Sett Anders Timell, pratat med rallykillen och kittat Rickard Olsson. Han var supertrevlig och blev väldigt glad över Crafts tillskott med en hel mundering. Han kallade Sophie för sin lilla älskling och tackade oss med kramar. Funderar på att börja kolla Bingolotto bara för att liksom. Sicken kille!!

Utgång med Stadiumfolket på fredagen blev sådär, eftersom dum-vakterna vägrade släppa in hela gänget från baksidan. Så några fick gå hem, astråkigt tyckte vi.. Men men det dansades ändå.

Lördag kom Martin, Daniela Gry och Otis in på besök, det var kul tyckte alla. På kvällen var vi redigt trötta och vi köpte kinesmat, bastade och spelade kort. En toppenkväll i många avseenden..

Söndagen var desto tråkigare. Eller Vasaloppet och målgången var mysigt att se på, men sen var det inventering i tältet och vi blev klara kl 17 för hemfärd till Borran. Jag och Magnus spettade på bäst vi kunde hemöver men var inte hemma förrän 23 ändå. Fullkomligt klubbad stupade jag i säng.

Så. Helgen i mycket komprimerat format.